Ett djävulskt långt blogguppehåll blev det igen, inte helt oväntat antar jag. :) Nåja, här kommer en liten uppdatering i alla fall.
Fr.o.m. den här terminen (som började i början på april) har jag varit tvungen att ha morgonlektioner. Under ett års tid har jag tagit eftermiddagsklassen som börjar vid 13.30. Detta gjorde förstås att jag var uppe längre på nätterna (vilket passade mig finfint). Brukade gå och lägga mig vid 2 och upp vid 9. Men sen april har det blivit motsatsen. Skolan börjar nu kl. 9, och det tar ca 1h10min att ta mig dit från min lägenhet, långt, långt bort.
Första dagen hoppade jag på 7.30 tåget...Jag hade fram till denna dag i princip bara hört talas om Tokyos fullpackade tåg genom ryktesvägen (om man bortser från 2-3 ggr jag åkt till Narita Airport). Jag var förberedd på att det kunde bli svårt att få en sittplats, men tänkte samtidigt att "så här långt bort från stan så kanske det inte är så mycket folk i alla fall". Jag hade fel.
När tåget kom inrullande fanns det inte en enda ledig sittplats, och det var fullt med folk som stod också. Jag hoppade på och från min station blev det bara mer och mer folk. När jag till slut kom fram till Shibuya var jag både grinig, trött och svettig. Tanken på att vara tvungen att genomlida det här helvetet VARJE dag gjorde mig bara surare. Därför bestämde jag mig för att dan därpå utmana mig själv genom att ta ett tidigare tåg.
Nästa dag stod jag på stationen kl. 6.40, glad i hågen eftersom jag var säker på att få en sittplats och kunna ta det lugnt, och kanske även sova en stund. Allt perfekt. Tills tåget kommer. Ungefär lika mycket folk som dan innan och ingen sittplats nu heller. Fan. När jag hoppade av tåget vid slutstationen var mitt humör ännu värre än dagen innan. "Varför är det så jäkla mycket folk jämt?!" muttrade jag för mig själv. Jag gav dock inte upp i och med det här misslyckandet, utan gav mig fan på att, imorgon, då ska jag sitta!
Tredje dagen var jag på tåget kl.6. Mycket mindre folk och efter ett par stationers väntan fick jag till slut min efterlängtade sittplats. Aaaahh....
Sen den dagen har jag kört med samma taktik varje dag, upp vid mellan 5 och 5.30 och sen ta tåget kl. 6. I början var det riktigt tufft att slita upp sig ur sängen vid denna omänskliga tid, men nu efter 2 månader har jag vant mig. Det innebär förstås att jag blir tvungen att lägga mig vid en barnsligt tidigt tid, helst vid kl.22. Men men...det funkar. :)
Jag har också börjat känna igen alla stammisar som pendlar till jobbet, varje morgon, på samma tåg, i samma vagn. Där finns en fet kille som alltid sover hela vägen in till den station där han ska av. Han snarkar och får ofta onda ögat av andra medpassagerare p.g.a. det. Han har också ett alarm på som ringer en station innan han ska av, lite i onödan, eftersom han vaknar till, stänger av det, och sen somnar om igen. Men ändå lyckas han vakna till vid nästa station och stressa av tåget precis innan dörrarna stängs.
Där finns också en liten dam som även hon sover. Hon är min absoluta favorit eftersom hon alltid går av typ 10 minuter efter att jag hoppar på tåget, vilket gör att om jag ställer mig där hon sitter så får jag chans att sitta ner i nästan 1 timme sen. Inte illa va. ;) Det är möjligt att hon tycker det är lite jobbigt att samma utlänning ställer sig framför henne varje morgon och väntar, trots att det finns andra platser att stå på. Därför står jag nuförtiden lite vid sidan av, åtminstone tills en annan stammis kliver på. Det verkar nämligen som att han också vet att hon går av tidigt, så då glider jag in framför damen och blockerar ut honom så att säga.
Ja, det finns en hel massa historier att dra om tågpendlingen här i Tokyo, om det händer något mer så ska jag försöka plita ner det här. Hur stort intresset från er läsare är att ta del av såna här triviala vardagshändelser vet jag förstås inte, men det är väl bättre än inget iaf hoppas jag. :) |
