Japansk TV

Efter att ha spenderat ett antal timmar framför TV:n som jag fick för två veckor sen, måste jag säga att japansk TV är grymt underhållande! Jag hade inbillat mig att det skulle vara en massa program där folk skriker, gör grimascher och ramlar omkull. Allt medan åskådarna skrattar tills de storknar. Men riktigt så är det inte. Visst skriks det en hel del i underhållningsprogrammen, men ofta är det p.g.a. skräck. Det är nämligen oerhört populärt med program där folk ska prova på en massa saker som de aldrig tidigare testat, och som de är lite rädda för. Oftast rör det sig om saker som att hoppa bungee-jump, klättra nerför ett berg, eller hoppa från 10:an i ett hopptorn. Därav skriken. Idag såg jag t.ex. ett program där två personer satt uppe i en 12 meter hög ställning. När en klocka ringde satte ett tidtagarur igång och de två tävlande skulle själva, utan att titta, försöka pricka in när klockan hade nått 7 sekunder. Den som kom närmast vann, och den andra blev nersläppt från ställningen hängandes i ett bungee-jump-rep. Just det här inslaget var kanske inte det bästa jag sett, men på något märkligt vis var det ändå rätt kul. En annan del av samma program bestod av att en kille sattes fast i en bergochdalbana och medan han snurrade omkring där uppe skulle han svara på ganska lätta frågor som programledarna ställde. Det låter kanske inte så roligt...men det var det. Den bästa frågan som han fick måste ha varit: "Hur många veckor är en vecka?". Det jag har sett mest är nog just den här sortens humor med folk som blir rädda eller gör bort sig. Det skulle kunna bli för mycket, men det är mest rätt harmlösa saker som folk gör. Det är sällan det är något verkligt farligt som de tävlande utsätts för, så kanske är det just därför som det är så kul...men jag vet inte. Roligt är det i alla fall. Här borta slipper man också nästan helt och hållet allt vad realitydokusåpor heter, vilket är riktigt skönt! Jag förstår ju inte allt som sägs i programmen, men jag måste säga att jag är positivt överraskad av japansk TV. Det finns en hel del märkliga men bra ideer i flera av de program jag har sett hittills. Visst finns det en del som bara är konstiga och rätt dåliga också, men de får jag ta upp lite senare. Bilden här ovan är för övrigt på killen i bergochdalbanan.

Tokyo Game Show

Jag har nyss kommit hem från en lång och slitsam dag på Tokyo Game Show. Jag gick upp vid halv 7 imorse för att ta mig ut till Makuhari Messe där det hela kalaset ägde rum, och som väntat blev det en dag i köandets tecken. Nu kommer lite spelsnack, så ni som inte vill läsa om sånt kanske inte ska läsa längre än så här. :) Det spel som hade längst kö var troligtvis Devil May Cry 4. Hela 3 timmar var man tvungen att vänta för några minuters speltid....jag avstod. Jag fick dessutom höra av David att det inte var mycket nytt att hänga i julgranen. Istället la jag min tid på Warhawk och Resistance, båda kommande spel till Playstation 3. Flygplanen i Warhawk använder sig av den nya kontrollens "tilt"-funktion, vilket innebär att om man lutar kontrollen åt höger så svänger man åt...höger, osv. (ungefär på samma sätt som jag själv använde kontrollen i en massa spel när jag var liten, trots att funktionen inte fanns då). Det fungerade förvånansvärt bra, och det tog inte lång tid innan man hade vant sig vid den. Resistance var otroligt snyggt, och det fanns inte mycket att klaga på när det gällde kontrollen heller. Utifrån de futtiga 10 minuter jag spelade verkar det bli en gedigen förstapersonsskjutare. Jag testade ett par spel till, och det som gjorde bäst intryck på mig var nog Lost Planet till Xbox 360. Jag testade bara multiplayer-delen, men det var på alla sätt ett välgjort spel, lite likt det "gamla" Counter-Strike. Virtua Fighter 5 testade jag också, och det såg väl ut som arkadversionen, dvs. mycket vackert. Jag lyckades också spöa killen som jag fick möta, trots att jag är tämligen värdelös på Virtua Fighter. Tyvärr fick man ingen chans att testa Nintendos nya Wii, vilket var väldigt trist. Det fanns ett par konsoler utplacerade i andra speltillverkares bås, men de enda som fick spela var ett antal bikiniprydda tjejer som stod på en liten scen och såg ut att ha jättekul. Jag vet inte varför man inte fick provspela, kanske berodde det på att Nintendo inte hade hunnit producera tillräckligt många maskiner, men lite synd var det hursomhelst. Trots det så var det en rolig dag, och känslan när man klev in i den enorma mässhallen var otroligt mäktig. Antalet "båsbrudar", halvnakna tjejer som står och ler sitt vitaste leende framför män med kameror som inte verkar så värst intresserade utav själva spelen, var mååånga. Det kändes väl lite halvmärkligt, men, men. Jag tror inte företagen skulle tappa allt för många besökare utan dem, men trots det så finns de kvar år efter år. Ledsen att jag inte tog några kort på dem, förutom Wii-tjejerna då. :) Jag tog dock en hel del andra bilder, kolla in bildsidan. vänster: Lite kö. mitten: Glada tjejer som fick spela Wii. höger: David testade Lost Planet på mobil, inte lika upphetsande som 360-versionen. vänster: Vad vore en spelmässa utan lite skådespeleri? De här killarna kom inrusande på scenen, gjorde volter, och låtsades bli attackerade av en jättemyra som hängde i taket. Självklart ackompanjerades det hela av rök och blinkande lampor. höger: Dags att åka hem. Hej då!

På besök i Dalarna

Idag tog jag med Sim till "Lilla Dalarna", en restaurang i Roppongi som serverar en massa olika svensk mat. Restaurangen var mindre än vad jag hade väntat mig, men det var en mysig plats i alla fall. Jag beställde in en silltallrik till förrätt, och den var helt okej, men Sim tyckte nog inte att det var det godaste hon ätit fick jag intrycket av. Sen blev det stekt sill med potatismos, och köttbullar med lingonsylt till huvudrätt. Sillen var godkänd, men det var lite saftigt att punga ut 2000 yen för den. Sims köttbullar var desto godare, och billigare. Det var kul att få äta lite svensk mat för första gången sen jag kom hit, men det blir nog inget återbesök på ett tag, eftersom priserna var lite väl höga. Men om ni kommer till Tokyo och inte klarar er utan svenskt käk så är det helt klart värt ett besök. Att menyn dessutom är på svenska är ju lite kul det med.

Spelsnack

Idag tog jag en tripp in till Shibuya för att möta David, en kompis från Sverige som just nu är i Tokyo för att besöka lite släkt och ha kul. Han gick för övrigt tidigare på samma skola som jag pluggar på, och det var på så sätt jag fick upp ögonen för den. Han skriver också om spel för Gamereactor, och hans blogg kan ni läsa här. Hursomhelst, vi tog en fika på det Starbuck's fik som ligger precis vid den enorma korsningen, och sen hände det sig så att vi råkade slinka in i en affär där de sålde biljetter till....ja, just det: Tokyo Game Show. Detta evenemang är för oss TV-spelsnördar troligen bland det maffigaste man kan uppleva. Under 3 dagar ställer alla de största speltillverkarna (bortsett från Nintendo, tyvärr) ut sina kommande spel för allmänheten att beskåda, och givetvis också provspela. Så därför kände jag att det nästan var min skyldighet att köpa en biljett. Jag skulle kunna fortsätta skriva om vilka spel jag helst vill testa osv. men det vore att bli lite för nördig, så jag lämnar det till en annan gång. När biljetten var inhandlad drog vi vidare till den arkadhall där jag brukar bli spöad i Street Fighter III av diverse japaner. Vi brände ett antal 50yens-mynt innan vi gick och åt middag. Kvällen avslutades med några öl på mitt favorithak "Suntory Shot Bar" samtidigt som vi blev nostalgiska över gamla spelminnen och kom överens om att Nintendos kommande maskin "Wii" troligen kommer bli något extra. Men nu får det vara nog med spelsnack, klockan börjar närma sig 4 och det är dags att sova en stund. "Det är ju en dag imorgon också", som man brukar säga...

Choklad チョコレート

Choklad är en viktig del i mitt liv...och den här sorten har kommit att bli min favorit bland de japanska sorter jag provat hittills. Den smakar en aning som Marabous "vanliga" choklad, fast inte lika söt tror jag. God är den i alla fall. Pris: 100 yen för 70 gram.　Det enda dåliga är att den har sån där jäkla aluminiumfolie runtomkring, vilket gör den svårare att äta och drar ner betyget en aning. Jag kommer fortsätta att hålla er uppdaterade på den japanska sötsaksfronten. Det kommer mera... 私の生活にはチョコレートは大切な物で、一番好きなのは「明治」というのだ。好きなスウェーデンのチョコレートに似てるけど、そんなに甘くないので「明治」のはもっと甘いと思ってるよ！

En TV! テレビ！

Idag fick jag en TV av mina otroligt snälla japanska bekanta. Det började förra veckan när jag åt middag med dem och sa att jag tänkte köpa en TV snart. "Nä men det behöver du inte göra, vi har en gammal TV som du kan få", sa de till mig. Väldigt förvånad och glad blev jag förstås! Så idag fick jag TV:n levererad hem till mig. Nu behöver jag inte lämna lägenheten på de 2 veckor jag har kvar på lovet... 今日、とても親切な日本のしんせきはテレビをくれました！うれしい！

Fyrverkerier (13 aug)

Dagen efter den vilda utekvällen ringde väckarklockan. Jag ville inte sova bort hela dagen så därför hade jag ställt den på kl. 16. Jag kastade mig ur sängen och kollade min mobil; 2 missade samtal. Det var Sim och Park som hade försökt få tag på mig, vi skulle nämligen hem till en klasskompis från förra terminen och kolla på fyrverkerier som skulle pågå i en timme i Tokyo Bay. Jag ringde och kollade vad de ville, och blev beordrad att möta dem kl. 18 för att ta sällskap till festen. Jag beräknade att det skulle ta ca 1 timme att ta mig till mötesplatsen (det är ungefär så lång tid det tar vart man än åker från där jag bor...) så jag insåg att det kanske skulle bli svårt att komma i tid. "Jag ska försöka", sa jag. Tillbaks fick jag ett "Nej, inte försöka, du ska vara där då!". "Okej, okej", muttrade jag. Jag stressade igenom min vanliga morgonrutin och kastade mig sen på tåget. Jag kom nästan i tid, sen åkte vi vidare till festen. Den hölls på 46:e våningen, och utsikten var helt otrolig! Man såg ut över Tokyo Bay, Rainbow Bridge m.m. m.m. Balkong fanns det också, så där stod vi alla och beundrade fyrverkerierna och hade allmänt trevligt. Det bjöds på mat och dryck, vilket var ganska bra för mig eftersom jag inte ätit något sen jag vaknade. När sista raketen hade skjutits upp och jag tryckt i mig mitt sista chips var det dags att åka hem. Min kamera kunde inte göra utsikten rättvisa, men om ni kollar på bilderna kan ni kanske förstå ungefär hur det såg ut i alla fall. Fler foton finns som vanligt här Kolla gärna min kompis Wus bilder också, hon har bättre fyrverkeribilder. vänster: fyrverkerier. höger: klasskompisarna Wu och Shao med make/pojkvän. under: Sim, Kang och Park.

Utekväll: 3 svenskar, 1 japan, 1 korean. (12 aug)

Sista lördagen innan mina svenska vänner skulle åka hem hade vi bestämt oss för att gå ut och göra hela Tokyo (eller i alla fall Shibuya) osäkert. Jag och Kim från klassen mötte vid åttatiden upp Eric och Sabine, sen gick vi till en indisk restaurang och åt käk fyllt med curry. Gott var det, och första gången jag åt nan-bröd här. Det var på tiden. Efter det tog vi en sväng förbi izakayan som jag hade varit på lördagen innan. Eric och Sabine körde med säkra kort och beställde in varsin öl, men jag och Kim ville vara lite märkvärdiga, så vi beställde in lite olika japanska sakesorter. Ingen av dem var dock speciellt god, så jag ångrade snabbt att jag inte körde på ölen istället, som jag brukar göra. Medan vi satt där och försökte komma fram till vilken sort som var minst äcklig så kom Ayako förbi. Vi stannade en stund, sen bar det av till en brittisk pub som invaderats av ett 10-tal skränande fransmän. En av dem välkomnade oss med att vara full, bocka och säga "ursäkta" ett par gånger på japanska. Vi tog varsin öl, sen lämnade vi även det här stället. Klockan var nu runt 1 och det var dags att gå och klubba. Vi gick upp längs gatan där de flesta klubbarna ligger, men några var stängda, och andra verkade inget vidare, så vi fortsatte gå. Vi kom ut på en annan gata och bestämde oss för att prova på "Gaspanic", som jag hade hört talas om tidigare. Att de hade gratis entre gjorde också beslutet ganska mycket lättare. Det var ett ställe helt i min smak. De spelade mest Hip Hop och R&B, och det var en bra mix av utlänningar och japaner. Klubben var ganska liten, och dansgolvet också, men det hindrade inte oss från att svänga våra lurviga. Dansgolvsbilder blir ofta väldigt bra (dvs. roliga), men tyvärr glömdes fotograferandet bort mitt i all den vilda dansen. Eric tog dock en hel del bilder som jag ännu inte har kollat på. Kanske kommer de upp här senare. Vid 4-tiden hade vi tröttnat på dansandet, så då var det dags för nästa steg: karaoke. Eric hade varit lite smått osugen på den här sortens aktivitet tidigare i veckan, men nu släppte alla hämningar och han rev av några gamla klassiker utan problem. Vi andra ville givetvis inte vara sämre och gjorde vårt bästa för att hålla jämna steg med honom. När vi sjungit klart runt kl. 5 var vi lite slitna, så det blev till att åka hem och sova. fr. v: Eric, Sabine och Kim